Våld i nära relationer utgör ett av vårt samhälles mest skadliga och komplexa problem. Ofta tänker vi på blåmärken och fysiska angrepp, det vill säga det synliga våldet. Bakom stängda dörrar sker emellertid en annan form av våld som aldrig lämnar ett blåmärke, men som bryter ner självkänslan, isolerar och få mycket långvariga konsekvenser. Många upplever att konsekvenserna av det psykiska våldet hänger kvar längst. Psykiskt våld är verkligt, utbrett och idag otillräckligt reglerat i svensk rätt.
Begreppet psykiskt våld omfattar hot, förolämpningar, tvång, kontroll och övervakning. Det är en våldsform som sällan polisanmäls, men som drabbar många. Det psykiska våldet normaliseras och bryter ner över tid, ofta så successivt att det inte märks. Nuvarande lagstiftning inte tillräcklig för att fånga upp det psykiska våldet, eftersom det förutsätter att varje enskild gärning faller inom befintliga straffbud – något många former av psykiskt våld inte gör. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att psykiskt våld i nära relationer är betydligt vanligare än fysiskt våld. Trots det är skyddet i lag bristfälligt.
Frågan om psykiskt våld och hur det bör hanteras rättsligt har utretts flera gånger under de senaste decennierna. Det har vid flera tillfällen framställts förslag som inkluderar vissa former av psykiskt våld. Upprepat har förslagen avfärdats med hänvisning till rättssäkerhetsskäl.
Regeringen föreslår nu att ett nytt brott införs i brottsbalken: psykiskt våld. Det kriminaliserar upprepad kränkning genom förolämpningar, otillbörliga hot, tvång eller övervakning som allvarligt skadar offrets självkänsla. Straffskalan föreslås till fängelse i högst fyra år. Brottet ska också kunna ingå som del i andra allvarliga brott såsom grov kvinnofridskränkning, barnfridsbrott och hedersförtryck. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 2026.
En kriminalisering sänder en tydlig signal om att psykiskt våld är lika allvarligt som fysiskt. Det ger rättsväsendet verktyg att lagföra gärningar som tidigare fallit mellan stolarna. Det kan också ha en preventiv effekt genom att tydliggöra gränser för vad som är straffbart. Samtidigt har vissa remissinstanser uttryckt oro för att brottets rekvisit är för vagt, vilket kan stå i strid med legalitetsprincipen. Risken är att rättstillämpningen blir oförutsägbar.
Remissinstanserna har haft delade uppfattningar. Brottsofferjouren, Jämställdhetsmyndigheten och Stiftelsen Allmänna Barnhuset har varit positiva och betonat behovet av att synliggöra och bekämpa psykiskt våld. Andra, däribland vissa domstolar och advokatsamfundet, har uttryckt farhågor kring förutsägbarhet och bevisbörda.
Som jurist med stor erfarenhet av ärenden som rör våld i nära relationer ser jag behovet av att samhället uppmärksammar psykiskt våld och stärker skyddet för de utsatta. Den som systematiskt bryter ner en annan människas självkänsla ska inte bli utan konsekvenser. Kriminalisering är inte lösningen på hela problemet, men det är en nödvändig signal till samhället – och till offren – om att detta våld tas på allvar. Det är dags att vår lagstiftning fullt ut speglar verkligheten. Samtidigt delar jag den oro som flera remissinstanser uttryckt – att den föreslagna lagstiftningen riskerar att bli för vag och därmed problematisk utifrån legalitetsprincipens krav på tydlighet och förutsebarhet. Att kriminalisera psykiskt våld är ett viktigt steg, men rättssäkerheten får inte äventyras. Ett sådant brott får inte bli ett svepande verktyg som skapar osäkerhet för både rättsväsendet och de individer det ska skydda.
Isabelle Gunnarsson
