Sverige befinner sig i ett avgörande skede i migrationsrätten. Under senare tid har så kallade tonårsutvisningar väckt starka reaktioner, inte bara av humanitära skäl utan också på grund av de allvarliga juridiska frågor som besluten aktualiserar. Det handlar om unga personer som kommit till Sverige som barn, beviljats uppehållstillstånd på anknytning till en förälder och därefter levt flera år lagligen i landet – för att sedan utvisas när de fyller 18 år.
Detta är inte en marginell företeelse. Det är ett systemproblem. Och nu finns för första gången på länge en möjlighet till rättslig korrigering, genom att Migrationsöverdomstolen har beviljat prövningstillstånd i ett överklagat mål som rör just denna situation.
Ett grundläggande problem är att utlänningslagen inte uttryckligen reglerar vad som ska gälla när ett barn, som fått uppehållstillstånd på anknytning, blir vuxen i Sverige. I stället tillämpas bestämmelsen om särskilt beroendeförhållande i 5 kap. 3 a § utlänningslagen – en regel som inte är utformad för dessa fall.
Resultatet blir att unga vuxna hamnar i ett rättsligt limbo. De har byggt hela sina liv i Sverige, ofta med en svensk eller permanent bosatt förälder, men behandlas rättsligt som om deras anknytning uppstått först i vuxen ålder. Lagstiftaren har aldrig uttalat att dessa personer generellt ska utvisas. Tvärtom förutsätter lagstiftningen integration, etablering och långsiktighet.
Här uppstår en tydlig konflikt mellan lagens syfte och dess tillämpning.
Avsaknaden av tydlig praxis från Migrationsöverdomstolen har lett till en rättstillämpning som är både oförutsebar och inkonsekvent. Likartade fall bedöms olika beroende på hur begreppet särskilt beroendeförhållande tolkas i det enskilda ärendet. Detta strider mot grundläggande rättssäkerhetsprinciper som likabehandling och förutsebarhet.
Det är mot denna bakgrund som det beviljade prövningstillståndet är så betydelsefullt. När Migrationsöverdomstolen tar upp frågan sker det just därför att rättsläget är oklart och vägledning behövs för ledning av rättstillämpningen. Det är ett erkännande av att dagens ordning inte fungerar tillfredsställande.
Enligt artikel 8 i Europakonventionen har varje individ rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Europadomstolens praxis visar tydligt att relationen mellan föräldrar och vuxna barn kan vara skyddsvärd, särskilt när det finns ett faktiskt beroendeförhållande, lång laglig vistelse och stark integration.
I svenska migrationsärenden reduceras dock ofta denna rättighet till en formell hänvisning. Myndighetsåldern ges ett avgörande genomslag, medan den faktiska familjesituationen tillmäts begränsad betydelse. Den nödvändiga intresseavvägningen mellan statens intresse av reglerad invandring och individens rätt till familjeliv blir ytlig och mekanisk.
Detta riskerar att leda till beslut som inte är förenliga med konventionsrätten.
Proportionalitetsprincipen är central i både svensk förvaltningsrätt och Europakonventionen. Ett ingripande får inte gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå sitt syfte. Att utvisa en ung vuxen som haft laglig vistelse i flera år, bott med sin förälder, lärt sig svenska och påbörjat arbetsmarknadsetablering är ett mycket långtgående ingrepp.
Konsekvenserna stannar dessutom sällan vid den enskilde. I praktiken leder besluten ofta till att hela familjer lämnar Sverige för att undvika familjesplittring. Det gäller även familjer där föräldrarna jobbar inom vården, IT-specialister, ingenjörer eller andra högkvalificerade yrkespersoner med stark etablering i Sverige.
Dessa samhällsekonomiska och rättsliga konsekvenser beaktas sällan i proportionalitetsbedömningen, trots att de är högst relevanta.
Europadomstolen har utvecklat principen om legitim och berättigad förväntan. Den som beviljats uppehållstillstånd, levt lagligen i landet och anpassat sitt liv därefter kan ha rätt att förvänta sig kontinuitet. När staten först uppmuntrar integration och därefter bryter denna kontinuitet enbart på grund av ålder, riskerar rättsstatens trovärdighet att skadas.
För unga som kommit till Sverige som barn är detta särskilt tydligt. De har ofta aldrig haft någon realistisk alternativ framtid utanför Sverige.
Det pågående målet som nu prövas av Migrationsöverdomstolen innebär en verklig möjlighet till praxisbildning. Domstolen har nu möjlighet att klargöra hur särskilt beroendeförhållande ska tolkas i ljuset av artikel 8 Europakonventionen, proportionalitetsprincipen och långvarig laglig vistelse.
Det handlar inte om att luckra upp migrationslagstiftningen, utan om att tillämpa den på ett rättssäkert, rimligt och konventionsenligt sätt. En sådan praxis skulle kunna sätta stopp för de mekaniska tvångsutvisningar som i dag drabbar unga vuxna och deras familjer.
Frågan är nu om rättsordningen tar detta tillfälle i akt – och om förnuftet får företräde framför formalismen.
