Under de senaste åren har svensk migrationsrätt genomgått omfattande förändringar. Från aktiveringen av EU:s massflyktsdirektiv till avskaffandet av möjligheten till spårbyte våren 2025 har reglerna steg för steg blivit mer restriktiva. Samtidigt som regeringen talar om “ordning och reda i migrationen” menar många jurister, forskare och människorättsorganisationer att priset är en kraftig försämring av rättssäkerheten och integrationen.
När EU aktiverade massflyktsdirektivet den 4 mars 2022, fick personer som flytt från Ukraina tillgång till tillfälligt uppehållstillstånd, rätt att arbeta och bostadsanvisning via kommunerna. Sverige tog emot tiotusentals människor på kort tid.
Trots det snabba skyddet har experter varnat för att direktivet skapar en rättslig osäkerhet på längre sikt. Uppehållstillstånden förlängs årsvis, vilket gör det svårt för individer att planera sin framtid. Arbetsmarknadsforskare menar att denna osäkerhet försvårar etablering och riskerar att skapa en “parallell grupp” med tillfälliga rättigheter utan långsiktigt skydd.
Den 1 november 2023 skärptes reglerna för arbetstillstånd. En arbetstagare måste nu tjäna minst 80 procent av medianlönen för att uppfylla kravet på “god försörjning”.
Syftet, enligt regeringen, var att förhindra utnyttjande och så kallad lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Men flera remissinstanser, däribland LO, TCO och Migrationsverket, har påpekat att förändringen även slår hårt mot redan etablerade arbetstagare – exempelvis inom vård, service och restaurangbranschen.
För många tredjelandsmedborgare har höjningen inneburit att lagligt arbete inte längre räcker för att få stanna. Arbetsgivare tvingas höja löner snabbt, eller se värdefulla medarbetare lämna landet. Resultatet: en stelare arbetsmarknad och ökad osäkerhet bland både arbetstagare och företag.
Från 1 december 2023 infördes striktare villkor för anhöriginvandring och begränsade humanitära skäl. Åldersgränsen höjdes från 18 till 21 år för att neka tillstånd på grund av anknytning, och undantagen från försörjningskravet för alternativt skyddsbehövande minskade.
Kritiken från forskarhåll och civilsamhället har varit skarp. UNHCR och Röda Korset har varnat för att barn och unga splittras från sina familjer längre än tidigare. Jurister menar också att de skärpta försörjningskraven gör det nästan omöjligt för låginkomsttagare att återförenas med sina anhöriga – ett problem som i praktiken skapar en klassbaserad migrationsrätt där bara de ekonomiskt starka kan utöva sina rättigheter.
Sedan 1 oktober 2024 gäller skärpta vandelskrav för personer mellan 15 och 21 år som söker svenskt medborgarskap. Även avgifterna har höjts för vissa anmälningar.
Detta har fått kritik från bland andra Sveriges advokatsamfund och rättsvetare vid Uppsala universitet, som menar att tonåringar nu prövas som vuxna trots att de ofta saknar förmåga att förstå de långsiktiga konsekvenserna av mindre förseelser. Det riskerar att låsa fast unga i en otrygg status – utan medborgarskap, trots att de ofta är födda eller uppvuxna i Sverige.
Den senaste förändringen, som träder i kraft 1 april 2025, innebär att möjligheten till spårbyte avskaffas. Tidigare kunde personer med avslag på asylansökan stanna i Sverige och byta till arbetstillstånd om de hade en anställning. Den vägen stängs nu helt.
Samtidigt införs nya preskriptionsregler: femårig preskription på avvisnings- eller utvisningsbeslut börjar löpa först när personen lämnar landet. Den som stannar kvar utan tillstånd får dessutom riskera längre återreseförbud.
Människorättsjurister beskriver förändringen som en markant förskjutning från rättssäkerhet till kontrollpolitik. Den som en gång fått avslag hamnar i ett rättsligt vakuum – utan chans till legalisering, men ofta utan möjlighet att återvända på grund av familj, hälsa eller konfliktsituation i hemlandet.
Ser man på dessa reformer tillsammans framträder ett tydligt mönster:
Tillstånden blir allt mer tillfälliga.
Färre människor får chansen att stanna.
Rättssäkerheten ersätts av politisk signalpolitik.
Forskare vid bland annat Stockholms universitet och Lunds universitet har pekat på att den svenska migrationsrätten nu präglas av snabba lagändringar, korta remisstider och bristande konsekvensanalyser. Det försvårar både för jurister att tillämpa lagen och för individer att förstå sina rättigheter.
Samhällseffekten blir en växande grupp människor som lever i permanent temporär status – arbetande, studerande, integrerade, men utan trygghet. I längden hotar detta inte bara enskilda livsöden, utan även tilliten till det svenska rättssystemet.
Ur ett strikt juridiskt perspektiv innebär förändringarna att grundläggande principer inom förvaltnings- och migrationsrätten pressas till det yttersta.
Principen om likabehandling riskerar att åsidosättas när ekonomiska trösklar och tillfälliga regler skapar stora skillnader mellan olika grupper av utlänningar.
Även proportionalitetsprincipen, som ska säkerställa att myndigheters beslut inte går längre än nödvändigt, har kommit i skymundan när politiska mål fått styra.
Domstolarna får allt oftare pröva ärenden där lagtext och rättspraxis inte hänger ihop, vilket leder till oklara rättslägen och olika bedömningar i likartade fall. För advokater och ombud har detta skapat en situation där rättstillämpningen blir oförutsägbar – något som i sig strider mot rättsstatens grundprinciper.
Migrationsrätten, som en gång byggde på internationell solidaritet och mänskliga rättigheter, håller därmed på att förvandlas till ett system präglat av misstänksamhet, kortsiktighet och kontroll snarare än rättssäkerhet och förutsebarhet.
Migrationsrätten är inte bara en fråga om siffror eller volymer. Det handlar om människors liv, rättigheter och framtid. När reglerna blir mer oförutsägbara och straffen för misstag hårdare, riskerar vi att underminera de rättsstatliga principer som svensk lagstiftning bygger på.
Det är dags att återgå till en balanserad migrationspolitik – en som kombinerar kontroll med humanitet och rättssäkerhet. För när rättssäkerheten urholkas, drabbas inte bara de som söker skydd – utan hela samhället.
