Regeringen driver nu igenom en ny mellantvångslag, som ska ge socialtjänsten större befogenheter att ingripa tidigt när barn riskerar att fara illa. På ytan låter det som ett steg i rätt riktning. Men som advokat ser jag allvarliga risker. Vite mot föräldrar, tvångsföreskrifter för barn och till och med elektronisk övervakning är inslag som kan underminera rättssäkerheten, skapa ojämlikhet och förstöra förtroendet mellan familjer och socialtjänsten.
Förslaget, den så kallade LIV-lagen, innebär bland annat:
Socialnämnden kan besluta om insatser även när vårdnadshavare inte samtycker.
Föräldrar som inte följer besluten kan drabbas av vite, alltså en ekonomisk sanktion.
Barn och unga kan omfattas av särskilda föreskrifter, exempelvis om skolgång, drognykterhet, eller skyldighet att vara hemma under vissa tider.
Regeringen öppnar för att elektronisk övervakning – fotboja – kan användas.
Syftet är att sätta in åtgärder innan det blir aktuellt med tvångsvård enligt LVU. Men i praktiken innebär det att socialtjänsten ges långtgående befogenheter att tvinga fram insatser som hittills har varit frivilliga.
En grundpelare i socialtjänstens arbete är tillit. Familjer i utsatta situationer måste känna att de kan söka hjälp utan att riskera straff eller övervakning. Om det införs vite för uteblivna möten eller föreskrifter som liknar villkorlig dom, är risken överhängande att familjer i stället drar sig undan.
Jag menar att detta är en av de största farorna med mellantvångslagen. När socialtjänsten uppfattas som en kontroll- och bestraffningsmyndighet snarare än en stödjande aktör, förlorar vi det viktigaste verktyget vi har för att skydda barn – förtroendet.
Ur ett juridiskt perspektiv finns det flera brister i förslaget som måste uppmärksammas:
Vite utan ordentlig domstolsprövning riskerar att leda till ekonomiska påföljder för föräldrar utan att de haft en reell möjlighet att försvara sig.
Tvångsföreskrifter för barn, såsom krav på att hålla sig hemma eller uppvisa drogfrihet, kan bli långtgående intrång i privatlivet – utan de rättsliga skydd som gäller vid LVU.
Otydliga regler om överklagande innebär att beslut kan bli godtyckliga och tillämpas olika beroende på kommun.
När ett regelverk innebär så omfattande intrång i barns och föräldrars liv krävs starka garantier för rättssäkerhet. I dagsläget saknas dessa.
En central fråga är proportionalitet: är åtgärden rimlig i förhållande till problemet? Ska verkligen en förälder riskera vite för att inte dyka upp på ett föräldramöte? Ska ett barn kunna tvingas bära fotboja trots att förutsättningarna för LVU inte är uppfyllda?
Här ser jag en tydlig risk för en farlig glidning. Lagen sägs vara ett komplement till LVU, men i praktiken kan den bli en ”mellanstation” som gör det möjligt för socialtjänsten att införa tvångsåtgärder i situationer där kraven för LVU inte är uppfyllda. Det urholkar det skydd LVU är tänkt att garantera – att tvång endast ska användas i de mest allvarliga fallen och alltid under domstolsprövning.
En annan allvarlig risk är att lagen kommer att slå olika beroende på var i landet man bor. Socialtjänstens resurser och kompetens varierar kraftigt mellan kommuner. Vi ser redan i dag stora skillnader i hur liknande ärenden bedöms. Om mellantvångslagen införs utan tydliga nationella riktlinjer kommer barns och föräldrars rättigheter att i praktiken avgöras av postnummer – något som är helt oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Regeringen lyfter fram att syftet är att skydda barn från kriminalitet och missbruk. Det är självklart ett viktigt mål. Men frågan är om det verkligen är barnets bästa att mötas av vite eller fotboja.
Barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag, kräver att barnets bästa alltid ska vara avgörande. Men barnets bästa är inte alltid detsamma som statens intresse av kontroll. Barnets bästa kan i stället handla om långsiktigt stöd, stabilitet och tillit – inte hot om sanktioner.
Jag menar att mellantvångslagen riskerar att göra mer skada än nytta. Goda intentioner kan inte ersätta rättssäkerhet. Vill vi verkligen hjälpa barn på glid krävs satsningar på tidiga och frivilliga insatser, en socialtjänst med tillräckliga resurser och en relation byggd på förtroende.
Att införa vite och öppna för elektronisk övervakning är fel väg att gå. Det hotar barns rättigheter, föräldrars rättssäkerhet och riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten.